Dagens Tema: Musik
Har under morgonens härliga höstpromenad haft mycket tid till att reflektera över musikens påverkan på människans välbefinnande. Ungefär såhär går det till: (med reservation för många felaktigheter.) Hörlurarna orsakar vibrationer och rörelser i örats alla möjliga delar och flimmerhåren i snäckan börjar röra på sig och skickar sedan signaler via neuroner, axoner och synapser vidare till hörselcentrum (som tydligen ska finnas någonstans i den gråa massa vi kallar för hjärnan, som är en del av det Centrala NervSystemet.) Här finns massa "bra-musik-receptorer". De registrerar om musiken vi hör är bra eller dålig, är den dålig skickas signaler till handen att byta låt, är den bra skickas signaler till munnen att den ska le. Vid bra musik skickas även en massa endorfiner ut i kroppen och vi mår extremt bra!
I korta drag är det ungefär så det går till.
Jag hann också reflektera över hur jag känner mig när jag lyssnar på olika musik.
Första låten som kom upp under min runda var Veronica Maggios 17 år. Låten som handlar om den underbara staden Uppsala! Där blev man otroligt peppad. Därefter kommer en blandad kompott av massa olika musik. Och jag har insett att jag verkligen älskar den demokänslan man får av Dashboards senaste album. Alla låtar är liksom... Inte dåligt mixade, men det är inte helt perfekt ljud. Ungefär som att de stått hemma i ett vardagsrum. I like!
Det märkliga är att trots att musiken i mina hörlurar skiljer sig otroligt mycket ifrån vrandra får jag samma kännsla av allt. Jag blir glad ända in i själen. Tillochmed depprocken i Yvonnes Drifter får mig att må bra. Det kan ju bero på att man blir lite deprimerad just i det ögonblicket man hör låten, men blir lite nedstämd. Detta gör då att man inser efteråt att man faktiskt är sjukt glad egentligen. (på tal om deprimerad så grät jag nästan offentligt på BMC häromdagen då jag satt i datasalen och läste något om döden. Tur att jag höll emot, det kunde ju ha blivit riktigt pinsamt.)
Men alltså, jag blir peppad både av José Gonzales lugna, akustiska melodier på samma sätt som jag blir av Mando Diaos spralliga garagerock. Lite märkligt kanske, men jag är ju rätt knäpp. I slutet av min promenad når Time is running out mitt hörselcentrum. Lyckan sprider sig som en värme genom kroppen. Det första som slår mig är att mitt favoritord fortfarande är mitt favoritord. Valfri form av ordet Asphyxiate. (Detta ord är även en av anledningarna till att jag verkligen älskar This Time Imperfect av A.F.I.) Åh, ljuv musik i mina öron. Det är inte långt kvar alls till Muse. Snart kan man börja räkna ner.
I slutet av min promenad kommer det sånadär låtar som inte är valda av mig. Sist jag var hos min goda vän Nora proppade hon mitt USBminne fullt med diverse indiepop. Verkligen den typen av musik som jag själv inte skulle söka mig till, hitta eller komma på att jag kan lyssna på. Helt okända band från skumma klubbar i NY. Men, nu har jag alltså lyssnat på dessa i ett par veckor och dom fastnar faktiskt. Jag gillart. Märkligt. Eller kanske inte med tanke på att det var Nora som gav mig det. Av någon konstig anledning har vi exakt samma musiksmak. Typ.
Musik i mina öron!
Slutsatsen blir: Fler morgonpromenader i underbart höstväder med bra musik. kan det bli bättre?
Väl mött!
I korta drag är det ungefär så det går till.
Jag hann också reflektera över hur jag känner mig när jag lyssnar på olika musik.
Första låten som kom upp under min runda var Veronica Maggios 17 år. Låten som handlar om den underbara staden Uppsala! Där blev man otroligt peppad. Därefter kommer en blandad kompott av massa olika musik. Och jag har insett att jag verkligen älskar den demokänslan man får av Dashboards senaste album. Alla låtar är liksom... Inte dåligt mixade, men det är inte helt perfekt ljud. Ungefär som att de stått hemma i ett vardagsrum. I like!
Det märkliga är att trots att musiken i mina hörlurar skiljer sig otroligt mycket ifrån vrandra får jag samma kännsla av allt. Jag blir glad ända in i själen. Tillochmed depprocken i Yvonnes Drifter får mig att må bra. Det kan ju bero på att man blir lite deprimerad just i det ögonblicket man hör låten, men blir lite nedstämd. Detta gör då att man inser efteråt att man faktiskt är sjukt glad egentligen. (på tal om deprimerad så grät jag nästan offentligt på BMC häromdagen då jag satt i datasalen och läste något om döden. Tur att jag höll emot, det kunde ju ha blivit riktigt pinsamt.)
Men alltså, jag blir peppad både av José Gonzales lugna, akustiska melodier på samma sätt som jag blir av Mando Diaos spralliga garagerock. Lite märkligt kanske, men jag är ju rätt knäpp. I slutet av min promenad når Time is running out mitt hörselcentrum. Lyckan sprider sig som en värme genom kroppen. Det första som slår mig är att mitt favoritord fortfarande är mitt favoritord. Valfri form av ordet Asphyxiate. (Detta ord är även en av anledningarna till att jag verkligen älskar This Time Imperfect av A.F.I.) Åh, ljuv musik i mina öron. Det är inte långt kvar alls till Muse. Snart kan man börja räkna ner.
I slutet av min promenad kommer det sånadär låtar som inte är valda av mig. Sist jag var hos min goda vän Nora proppade hon mitt USBminne fullt med diverse indiepop. Verkligen den typen av musik som jag själv inte skulle söka mig till, hitta eller komma på att jag kan lyssna på. Helt okända band från skumma klubbar i NY. Men, nu har jag alltså lyssnat på dessa i ett par veckor och dom fastnar faktiskt. Jag gillart. Märkligt. Eller kanske inte med tanke på att det var Nora som gav mig det. Av någon konstig anledning har vi exakt samma musiksmak. Typ.
Musik i mina öron!
Slutsatsen blir: Fler morgonpromenader i underbart höstväder med bra musik. kan det bli bättre?
Väl mött!
Kommentarer
Trackback
